1:a advent

Idag ska vi tända första ljuset i adventsljusstaken. Didrik vill tända ALLA. ”Vi måste ju se hur de brinner!” menar han. Får se om vi kan stå emot ;-)

Igår kom vi hem från huvudstaden och det är osäkert vems om var mest glad: vi, barnen eller mommo.  Mysigt var det i alla fall. Dock tog ett par dagar i stockholm ut sin rätt på en annan så när jag lagt barnen gick jag också och la mig. Helt slut!

Vår resa gick fantastiskt bra. Dennis som är mer van resenär än jag guidade oss så bra genom stan. Själv vet jag inte ens vilket håll jag kommit ifrån när jag gått in i en butik så jag är som en virrig höna och skulle förmodligen gå vilse på stört om jag blev lämnad på egen hand. Hur som helst så undrade vi vad som skulle bli vårt bakslag när allt gick så bra på fredagen och bakslaget blev restaurangbesöket och maten. Så sjukt dålig mat på den restaurangen vi gick till! Jag beställde smörstekt gösfilé med pressad potatis och champinjoner i citronpepparsås. Vad jag fick var friterad fisk (oklart om det ens var gös), pressad potatis, champinjonstuvning som var kraftigt pepprad och en halv citronklyfta (det var den som var citronen i den obefintliga citronpepparsåsen). Jag kunde inte äta upp och när servitrisen hurtigt frågade om allt smakade bra var jag brutalt ärlig och sa att nej, det smakade inte bra och var alldeles för dåligt kryddat osv. Hon undrade om jag ville byta ut maten. Det ville jag inte för den rätten jag ville ha tvivlar jag på att de kunde tillaga. Dennis beställde fläskfilé och fick fläskytterfilé. Hans gick dock att äta. Efter restaurangbesöket köpte vi varsin liten ben&jerryglass på 7eleven och åt på hotellrummet. Det var det godaste på hela kvällen. Dennis blev väldigt besviken eftersom vi hela dagen sett fram emot kvällens restaurangbesök. Det la lite sorti på hela resan. Lördagen började inte så bra heller. Det var knökfullt i serveringen kl 8.30 på morgonen. Alla skulle ha frukost då och inte en ledig sittplats fanns det och ingen personal som styrde upp det hela. Vi förväntade oss en frukostvärdinna som hade lite översikt och koll på om något bord snart blev ledigt osv. Man kunde ju till och med vid incheckningen fått önska vilken tid man ville äta frukost tycker jag så de kunde planera lite bättre, men nej. Vi fick vänta tills ett äldre par lämnade sina platser vid baren och sen knöla upp oss på barstolarna och sitta där och äta. Sjukt oskönt!

Resten av lördagen och resan blev bra i alla fall och det var inga fler missöden eller dåliga upplevelser. Det som var viktigast med resan gick ju bra i alla fall och det är ju huvudsaken.

/Nina

Tummen upp!

Vi har sett bebisen för första gången. En liten krabat på sju cm mellan huvud och stjärt. Vi fick toppresultat på kuben och nu känns det på riktigt. Ska bli en spännande resa mot födseln i juni och jag och Dennis är så glada och lyckliga över att få vara med om detta mirakel en tredje gång.

I skrivande stund är vi på hotellet i Stockholm, men snart ska vi ge oss ut i vinterkylan för att shoppa och äta mat.

/Nina

Tillbaka till verkligheten

Det har varit lite tyst här på bloggen. Det har inte varit så pratsamt utanför heller :-) Jag har varit sjukskriven 5 veckor. Förhoppningsvis ska vi bli 5 i familjen om si så där 6+ månader och till skillnad från de andra gångerna när jag väntat barn har jag varit däckad av illamående. Vi behöver en ny soffa menar Dennis eftersom jag legat sönder den vi har ;-) Så illa är det ju inte, men inte långt ifrån. Nu är jag i alla fall åter på banan och jobbar sen förra måndagen. Fast idag vabbar jag och imorgon också. Didrik har haft feber i natt och är genomförkyld. I övrigt pigg så det lär inte bli lugna och sköna dagar hemma utan förmodligen ganska så frustrerande där jag förbannar hans febertopp under natten som var för utan den hade han förmodligen kunnat vara på dagis. Jag kan ju ha fel och febern kommer tillbaka och nästäppan och hostan håller honom i schack. Men då har vi ju lilltrollet Inez som är som en virvelvind. En ganska gnällig sådan just nu. Vi ligger inte på varandras tio i topp.

Något annat som inte ligger på topplistan just nu är vår bil. Den har sen vi köpte den (i stort sett) till och från vägrat starta. Den står bara och mal och så får man stänga av och starta ett antal gånger och så funkar den igen. Första gången vi lämnade in den för det problemet kunde de inte hitta något fel och rådde oss att byta batteri i nycklarna för bilen kunde bete sig så om den hade dålig kontakt med nyckeln. Nu har vi bytt batteri i både original- och reservnyckel och i en vecka har det varit ganska bra med bilen. Tills i måndags eftermiddag när jag skulle hem från jobbet. Då började den likadant igen, men gick igång till slut.(Sådana här problem uppstår alltid när Dennis jobbar) Igår morse efter att jag vinkat hej då till barnen på deras förskola och skulle därifrån till mitt jobb så vägrade bilhe*vetet att starta. I SJU minuter höll jag på och försökte få igång den. Jag hade med mig båda nycklarna ifall det nu var fel på någon av dem, men ingen nyckel hjälpte. Jag ryckte och slet i växelspaken för en gång förut har det hjälpt, men inte. Efter de där sju minuterna så gick den äntligen igång, bara för att dö direkt igen. Efter ett antal svordomar och böner till högre makter (jag började bli ordentligt sen till jobbet) startade bilen på nytt och nu kunde jag köra iväg, men jag vågade knappt bromsa ifall motorn skulle lägga av igen. Direkt efter avslutad arbetsdag for jag ut till Toyota och stegade in till informationen och hävde ur mig hela historien (säkert utan att ta luft emellan och lagom upprörd). Bakom disken satt två avslappnade män i 40-årsåldern och sa ”mhm” och ”jaha” när de fick en syl i vädret. Sen började den ena killen förklara att det inte var någon idé att fortsätta vrida på nyckeln om bilen bara mal. ”Vad då vrida runt nyckeln? Jag har ju startknapp!” fräste jag och då blev det fart på båda männen. Var det en så ny bil och oj då hur kan då problemet ha uppstått, det hade de aldrig varit med om. ”Men bilen har ju varit inlämnad här förut för samma fel” fick jag fram och då gick den ena killen fram till ytterdörren och tittade på bilen. ”Jamen det är ju den med klädseln! Hade din man kommit hade jag vetat precis vilken bil det var!” sa han och sen kom en kille från verkstaden och skulle kolla på bilen. Jag fick sitta ner och vänta. Den andre av de två männen bakom disken var väldigt trevlig och sa att det var ju ett märkligt problem och sen försvann alla in i verkstaden. Efter 5 minuter kom den första killen tillbaka med någon svart grej som såg ut att tillhöra någon del av en bil. ”Den där hör inte till min bil hoppas jag?” kommenterade jag och han nickade bekymrat och vände på vad jag fick veta var skyddet till motorn. Tydligen har möss gnagt på skyddet och har vi möss vid motorn så vet man ju inte vad de har förstört. Tydligen visades inget felmeddelande vid felsökningen så förhoppningsvis har de inte gnagt på några kablar och tuggskadan på motorskyddet var endast en vecka gammal sa de och startproblemen har vi ju haft lääänge så förmodligen hör de båda sakerna inte ihop. Sen började vår bil mala ute i verkstaden och alla sprang dit för det har tydligen aldrig hänt förr att en så ny Santa Fé haft de problemen. Efter ytterligare några minuter kom första killen tillbaka igen och bad mig följa med ut där en av verkstadskillarna satt i vår bil på parkeringen och startade och stängde av utan problem flera gånger. Första killen sa att jag skulle få några knep i fall felet hände igen och de knepen hade de ALDRIG visat Dennis för det var verkligen ”lilla gumman se här” på det. Jag skulle stänga av motorn, ta bort fötterna från pedalerna och sen försöka på nytt. No shit Sherlock! I alla fall så började bilen mala igen och deras ”knep” fungerade inte alls och efter 10 försök så sa jag att jag vägrar ta med bilen hem innan de löst problemet och kan jag få en lånebil? ”Självklart! Jag tänker inte släppa iväg dig med den här. Vad har du för krav på en lånebil?” Den ska ha 4 hjul och en ratt och plats för mig och 2 barn. Helst ska den starta utan problem också, svarade jag. Jag fick låna en hyundai i10. Världens minsta bil. Ser ut som att barnen sitter i skuffen, men den fungerar i alla fall. Nu får vi se om vi får tillbaka vår bil det här året. Suck! Lite roligt är att den andra mannen som var bakom informationsdisken när jag kom är regionchef på Hyundai Sverige och han hade aldrig varit med om detta förut. Kille nr 1 tyckte det var perfekt att han var på plats. Vi kan ju hoppas att det är bra :-)

På fredag ska jag och Dennis flyga till Stockholm och göra KUB-test (ultraljud) och titta på nya livet för första gången. Vi unnar oss en hotellnatt också och förhoppningsvis lite julklappsshopping. Ska bli mysigt!

/Nina